Jag har funderat mycket över saker i mitt liv de senaste månaderna. Vad fattas? Var ligger jag efter? Hur påverkas jag av det? Hur påverkas mina möjligheter i både privatliv (släkt och vänner) och arbetsliv – det professionella (om jag nu kan säga att jag har något i kategorin professionellt)?
Varje gång jag varit på middag hos någon släkting så öppnar jag aldrig munnen förutom i väldigt få fall då någon startar en konversation med mig eller då jag hittar pusselbitarna för att starta en konversation utanför min comfort zone. Jag upptäckte rätt sent (enligt mig) var mina egentliga svårigheter ligger och hur det påverkar mig.
Jag har ett minne från högstadiet som jag nu förstår solklart. Jag gick i liten klass för långsam inlärning och med det så hade vi samma lärare i nästan alla ämnen. Vår lärare ville ge oss några meningar som var menade som upphöjande och för att få oss att sträva att göra bättre med läxorna.
Han sa något i stil med: ”Jag vet att alla i denna klass kan få rätt på alla prov och läxor om ni verkligen vill och försöker”.
Jag tog det som att jag var dum i huvudet, lat och att jag var en dålig elev som inte gjorde bättre.
Jag minns också när jag var på min dagliga verksamhet där jag stormtrivdes delvis för att jag kände alla sedan tidigare men det var också uppgifterna som fick mig att må bra, de var rätt för mig och jag kände hur våra ledare alltid fanns om vi behövde dem.
Nu kommer kontrasten till detta.
Jag och några andra från verksamheten + ledare fick i uppgift med några andra som jobbade via kommunen att fixa i ordning en ishockeyplan. När vi väl kom fram och skulle börja hjälpa till kände jag hur jag bara ville springa iväg och gömma mig, senare gråta och jag tappade nästan helt talförmågan och jag vågade inte säga ett ord. När jag kom hem den dagen, var jag helt slut, jag ville bara gråta och ännu värre då jag skulle direkt dit dagen efter för att fortsätta arbetet.
Nästa minne kommer från mitt första och enda försök hittills till en anställning.
Jag fick praktik i en mataffär som var rätt häftig om man är en finsmakare av kött annars skulle jag verkligen inte rekommendera den affären, haha. De första månaderna gick helt okej, jag hade en arbetscoach som jag träffade varannan vecka och som skötte kontakten med chefen i butiken som hade hand om min praktik. Hade jag eller butiken några frågor eller problem som man inte ville ta direkt så fanns hon som en mellanhand, något som jag verkligen kände var bra. Efter några månader så tog AF bort henne och kort efter fick jag provanställning och från den dagen så gick allting neråt för mig och det hjälpte inte att chefen sa: ”Nu är det dags att verkligen skärpa dig”. Det fick mig bara att oroa mig ännu mer och tro mindre på mig själv. Jag förstod inte varför dom gav mig en provanställning om jag inte var bra nog, och jag hade redan jobbat hårt som det var.
Chefen började skrika och skälla på mig i princip varje dag. Jag var 22-23 år gammal och hade svårt att inte ta saker personligt, något som jag haft svårt med länge och som jag inte för än förra året lärde mig grunderna för. Jag började tappa mer och mer saker när jag gick för att fylla på i butiken, jag mådde bara sämre och sämre. Min mamma pushade på, sa att det var så här det var för alla att jobba. Jag lyssnade blint på henne som jag tror många skulle göra i mitt läge.
Efter ett år så minns jag hur jag kom in på jobbet som vanligt, började med att fylla på mejeriet som vanligt, men jag kände hur mitt psyke verkligen började brista. Chefen kom ut till mig och sa att jag ska in på kontoret. När jag kommit in på kontoret berättade dom att eftersom jag både tappar och missar instruktioner m.m. så känner dom att det är bäst att jag slutar.
Jag kände en lättnad som att en gigantisk sten lyftes av från mina axlar. Jag bad att få sluta samma dag och utan problem blev det fixat. Jag minns inte sist jag mådde så bra, men bara dagen efter kände jag hur mitt psyke började brista. Jag fick problem med sömn, jag kunde inte slappna av, jag kunde inte må bra, jag tappade ork. Mamma såg detta, så vi åkte på semester två gånger på fyra veckor till två av våra favorithotell, men det hade ingen effekt. Senare började min OCD komma fram och som jag fortfarande fightar med varje dag. Senare det året, i september, fick jag en ny arbetskonsulent som under fyra års tid fick hjälpa mig att ens kunna vara på en arbetsplats igen.
Utan hennes hjälp så hade jag aldrig varit där jag är idag. Hon har hjälpt mig att förstå mig själv som ingen annan har kunnat göra, hon vet exakt hur hon ska tala och hon förstår mig så bra. Hon talar ett sådan tydligt och direkt språk utan att vara rädd att såra mig, hon vet att jag behöver sanningen för att växa. Hon har fått mig att förstå så mycket som jag gått miste om i livet.
Det var inte förrän jag var på mitt första jobb som 22-åring som jag verkligen fick KRAV på mig. Jag är än i dag livrädd för krav, jag får en klump i halsen, jag litar inte på att jag kommer klara av det, jag är rädd att tappa bort mig i tankar eller i allt arbete eller att jag inte gjorde duktigt nog. Jag har svårt att vara bland människor jag inte känner, jag tappar nästan talförmågan, all energi går till att inte gråta, tappa fokus och att inte gå hem för att senare ångra att jag gick hem och gav upp. Att bara socialisera får mig att känna mig handikappad (ursäkta uttrycket) förutom med de människor jag känner mig trygg och nära.
Jag har fortfarande svårt att prata med en massa människor som jag ser mer eller mindre varje dag på min praktik som jag just nu har. Då menar jag inte alla som jobbar där, bara de som jag jobbar närmast eller har någon kontakt med. Jag känner extra mycket hur mina kunskaper i talspråk ger mig svårigheter att tala på det sätt som jag skulle behöva för att kunna ha en konversation mer än: ”God morgon, hur var helgen”?
Vad jag menar är att jag vill kunna ha meningsfulla samtal med tydlighet som jag inte kan ge någon eller mig själv. Detta är min största svårighet då det gör mig handikappad på så många olika sätt, det skapar svårigheter i alla situationer. Jag vet att en del säger att de förstår mig men jag vet att det inte är sant. Ni kan tro det eller ni kanske är snälla som säger så, men jag förstår inte ens mig själv, så hur ska ni kunna förstå mig?
Jag tampas fortfarande en massa med att se och förstå andra.
För mer än två år sedan så avslutades en vänskap som både var fin och unik och i efterhand väldigt bra för mig. Jag har aldrig mått så dålig av en vän förut och samtidigt mått så bra. Denna person är enligt mig väldigt medveten om sina styrkor och svagheter och hade ett väldigt sofistikerat sätt att tala och vara på. Hen fick mig att komma ut ur mitt skal och göra nya saker och uppleva mycket som jag aldrig gjort förut. Men det viktigaste var att hen lärde mig beteende och tänka innan jag talar. Samtidigt lärde en annan vän mig att tänka på hur mycket och hur fort jag pratar då det alltid har varit ett problem för mig.
Ett år efter att jag lärde känna hen så avslutades vår vänskap efter många kvällar av oro, stress och tårar då hen hade mycket som jag skulle tänka på, hålla hemligt m.m. Jag kände mig som en guardian angel – någon trodde på mig så här mycket och litade på mig med en drös av saker. Jag upptäckte fort att jag inte kunde vara den där perfekta personen som hen trodde att jag var och som hen tror att hen behöver. Jag blev ihjälstressad. Jag tänkte hela tiden på vad jag skulle säga och inte säga och jag som har så lite självförtroende och som har så svårt med KRAV hade gått in i väggen om det inte var för att hen i slutändan gjorde slut på vår vänskap och vår kontakt. Jag fattade att detta skulle hända innerst inne och var glad över det.
Jag pratade med vänner om vad om hänt under årets gång som jag hade varit vän med hen. Alla berättade vad de tyckte och jag berättade vad som hänt och vad vi gjort under årets gång och jag började se hur galet det hela var, hur jag borde agerat och begränsat mig. Jag kommer vara evigt tacksam för den vänskapen då den gav mig så mycket utveckling de senaste två åren. Jag har tyvärr inte kunna släppa personen helt ännu och detta är något jag avskyr med mig själv, detta är andra gången som jag får kämpa i år för att släppa någon helt.
Jag kommer stanna här idag. Jag skulle kunna skriva i evigheter. Jag har redan skrivit i säkert över en timme non stop. Jag skriver inte detta för att jag tror att jag har det svårare än andra eller för att någon ska tycka synd om mig. Jag vill dela med mig av en liten del av mitt liv och kanske har någon undrat över något som detta kan ge svar på.
~ Michael Wallón ~